Årsdagen
(Vet att det är lite sent... Men det var det 24/4 för 1 timme sen, så.)
För ett år sen var jag kär. Jag älskar att vara kär. Det är det vackraste som finns, skojar inte.
Blev tillsammans med den perfekte killen, vi var handen i handsken.
Kemin stämde hur bra som helst, det var det praktiska som splittrade oss. Han gillade det ena, avskydde det andra. Jag älskade det andra, men var inte ett dugg intresserad av det första.
Någon stans var vi tvungna att förstå att vi sakta växte ifrån varandra. Vi höll i varandra hårt, tills dagen då det blev svårare att hålla i. Dagen då vi blev spöken, en dimma, i varandras händer. I mörkret famlade vi efter varandra, stötte ihop då och då. När vi slutligen hittade varandra igen, var han inte mer än ett minne i mina ögon, jag var inte mer än ett minne i hans.
Jag mindes vilken kärlek han gav mig, hur hans ögon brann när han såg på mig. Jag såg hur han älskade mig.
Jag mindes hur jag hade älskat honom. Hur tankarna hela tiden vandrade till honom, hur mycket jag älskade att vistas med honom.
Älskade jag honom nu? Ja. Lika brinnande? Nej.
Som jag sagt förut, man måste hålla glöden vid liv, även den dagen elden falnar. Vilket den kommer göra, vi kommer inte vara så kära i varandra hela livet som vi var första månaden.
För 2 veckor sedan gick vi då skilda vägar. Bra/dåligt? Bra. Vi var inte längre någon hand i handske. Snarare en varsin ände ur ett pussel som någon försökt limma ihop.
Självklart saknar jag honom, jag tänker på honom. Tror att han tänker på mig också, tror tillochmed att han saknar mig. Men vi båda vet att inget kommer bli bättre ifall vi blir tillsammans igen. Vi älskar inte varandra på samma sätt som förr.
1 år idag.
24-4-10 - 10-4-11
(blev kanske ett väldigt tjat om kärlek hit och dit men, stå ut.)
För ett år sen var jag kär. Jag älskar att vara kär. Det är det vackraste som finns, skojar inte.
Blev tillsammans med den perfekte killen, vi var handen i handsken.
Kemin stämde hur bra som helst, det var det praktiska som splittrade oss. Han gillade det ena, avskydde det andra. Jag älskade det andra, men var inte ett dugg intresserad av det första.
Någon stans var vi tvungna att förstå att vi sakta växte ifrån varandra. Vi höll i varandra hårt, tills dagen då det blev svårare att hålla i. Dagen då vi blev spöken, en dimma, i varandras händer. I mörkret famlade vi efter varandra, stötte ihop då och då. När vi slutligen hittade varandra igen, var han inte mer än ett minne i mina ögon, jag var inte mer än ett minne i hans.
Jag mindes vilken kärlek han gav mig, hur hans ögon brann när han såg på mig. Jag såg hur han älskade mig.
Jag mindes hur jag hade älskat honom. Hur tankarna hela tiden vandrade till honom, hur mycket jag älskade att vistas med honom.
Älskade jag honom nu? Ja. Lika brinnande? Nej.
Som jag sagt förut, man måste hålla glöden vid liv, även den dagen elden falnar. Vilket den kommer göra, vi kommer inte vara så kära i varandra hela livet som vi var första månaden.
För 2 veckor sedan gick vi då skilda vägar. Bra/dåligt? Bra. Vi var inte längre någon hand i handske. Snarare en varsin ände ur ett pussel som någon försökt limma ihop.
Självklart saknar jag honom, jag tänker på honom. Tror att han tänker på mig också, tror tillochmed att han saknar mig. Men vi båda vet att inget kommer bli bättre ifall vi blir tillsammans igen. Vi älskar inte varandra på samma sätt som förr.
1 år idag.
24-4-10 - 10-4-11
(blev kanske ett väldigt tjat om kärlek hit och dit men, stå ut.)
/ ♥ emmeli
Kommentarer
Postat av: Helene
svar: Naw, tack! :') men tyvärr är det inte vi längre :(
Postat av: Helene
svar: Naw, tack :) fast tyvärr så är det inte vi längre :(
Trackback
